Det är självfallet privilegierat att kunna bo så nära naturen att man har större vilt som nära grannar. Men alltför närgånget vilt kan också orsaka många bekymmer och stora skador på de trädgårdsväxter som omger huset. Smågnagare och skadeinsekter av olika slag kan man i regel bekämpa på olika sätt.
Detta låter sig däremot knappast göra när det gäller kaniner, harar och sådana klövdjur som rådjur, hjortar och älgar. Då återstår bara att ta till avskräckande medel, ordna med hinder och/ eller avstå från att odla viltgodis.
Teoretiskt kan man tänka sig att inhägna hela trädgården med nät för att hålla harar och kaniner utanför. Praktiskt är det emellertid knappast möjligt. Dels måste näten gå ner en bit i marken, så att djuren inte kan krypa under, dels måste man hela vintern hålla snötäcket och snödrivorna nere, så att de inte får en chans att skutta över. Är tomten stor är det ett nästan ogörligt jobb.
De större gnagarna orsakar de största skadorna under snörika vintrar, då de livnär sig av bark som de gnager från buskar och träd. Unga bärbuskar och fruktträd är särskilt utsatta, men både harar och kaniner är sparsmakade. Kan de komma åt äppelträdens bark väljer de till exempel denna före körsbärsbark.
Bästa skyddet är kycklingnät, som man sätter runt buskarna, och plastspiraler, som viras runt trädens stammar. Dessa skydd måste dock kompletteras med snöröjning, så att djuren inte får en plattform att stå på. En fullvuxen hare når mycket högre än man tror när den sträcker på kroppen.
Både harar och kaniner kan dessutom hållas på avstånd med hjälp av blodmjöl, som kan strös runt växterna. Blodmjöl är dessutom ett bra gödselmedel som är både näringsrikt och med en avskräckande effekt. Kuren är faktiskt ganska effektiv och dessutom ofarlig, men har den nackdelen att den måste upprepas ganska ofta – bland annat efter regn och snöfall.
För den småhusägare som inte bor i närheten av skog eller större områden odlad mark kan det säkert förefalla osannolikt att till exempel rådjur och älg kan räknas som skadedjur. Men så är det faktiskt och det är långtifrån enbart glesbygden som är utsatt för påhälsningar.
Inte ens i tättbebyggda områden kan man räkna med att dessa stora djur håller sig på behörigt avstånd. Och de skador de kan ställa till med i en trädgård är inte sällan stora.
Med undantag för enstaka individer, som plötsligt börjar uppträda som tamdjur – speciellt älg – håller sig givetvis klövviltet normalt och dessbättre borta från bostadskvarteren. Två saker kan emellertid göra dem besvärande närgångna.
Den ena anledningen är att de helt enkelt “går vilse”, vilket är tämligen vanligt i kvarter som gränsar till frekventerade strövområden. Där blir djuren så pass vana vid människors närhet att de inte reagerar med normal skygghet.
Den andra anledningen, vilken är både vanligare och mer allvarlig, är att djuren inte har tillräcklig föda i markerna eller kommer underfund med att i småhusträdgårdarna är det bara att ta för sig av de verkliga godsakerna.
Ett stort bekymmer med dessa objudna matgäster är att de oftast kommer i skymningen och tidigt på morgnarna. Kvällstid är de ofta svåra att upptäcka och morgonmålet intar de så tidigt att husets folk ännu sover gott.
De stora gnagarna, främst fälthare och vildkanin, följer i stort sett samma mönster och mattider som de större djuren. Men även när gnagarna då och då tar för sig mera la carte är de ju inte större än att de just av det skälet är svåra att upptäcka. Och ser man dem inte är det inte heller särskilt lätt att skrämma dem på flykten.
Att hägna så effektivt att djuren aldrig kommer in på tomten är praktiskt taget omöjligt. Harar och kaniner hittar nästan alltid en tillräckligt stor nätspringa att pressa sig igenom eller under. Och stängsel eller murar för de större djuren måste göras så höga att vi varken accepterar kostnaden eller känslan av fängelse.
Några patentlösningar för att hålla fyrfota vilt utanför trädgården finns egentligen inte, men nedan får du några tips som kan vara till nytta.
Senvinter och förvår – de stora risktiderna för större skadedjur
Eftersom staket sällan är något effektivt hinder för så stora och hoppglada djur som hjort, rådjur och älg är det som sagt tämligen meningslöst att i det avseendet ingärda tomten. Möjligen skulle ett svagströmsförande boskapsstängsel kunna göra nytta, men det är givetvis helt otänkbart och opraktiskt som gränsskydd grannar emellan.
En och annan uppfinningsrik småhusägare i viltrika områden har i avskräckande syfte installerat brölande högtalare och blinkande ljus och liknande optiska effekter dock utan större framgång. Att skrämmas med ljud är irriterande både för husägaren och eventuella grannar och artificiellt ljus skrämmer inte viltet särskilt mycket. Det känner vi ju till från trafiken på våra vägar.
Två metoder, som rekommenderas med viss regelbundenhet, är att stryka hjorthornsolja på attraktiva växter och att sätta upp så kallade rådjursspeglar. Men sanningen är att varken oljedoft eller bilder av rådjursbakar är mycket mer än trollkonster, som hungrigt vilt inte går på.
Nej, det effektivaste sättet att hålla stora djur borta från trädgården är att avstå från att plantera särskilt attraktiva växter eller att försöka skydda dem med nät eller liknande.
Eftersom det framför allt är unga skott som viltet är ute efter är uppgiften inte särskilt lätt. En älg till exempel behöver inte sträcka sig för att nå upp i en saftig fruktträdskrona. Men dessbättre är det inte alltid buskar och träd de stora djuren i första hand vill åt.
Bland annat är jordgubbsplantor med saftiga knoppar verklig kalasmat för hjortar och rådjur. Och dessa är ju lättare att nättäcka.
Senvintern och förvåren är den tid när de stora skogsdjuren har svårt att hitta grönfoder och därför övervinner den naturliga skyggheten. Det är också den tid när jordgubbsknopparna börjar svälla. Att plantorna fortfarande täcks av lite snö hindrar inte djuren och det är egentligen enbart knopparna de knaprar i sig. Men jordgubbsplantor som mest ger grönska gör ju ingen odlare glad.
Färska hallonskott är lika attraktiva för de stora djuren. Dessa betar de också av ända ner till markytan och vad det får för följder är ganska givet. Lite senare på våren inträffar en annan farlig period, nämligen strax innan tulpanerna ska slå ut. Under en kort morgonstund kan ett par rådjur helt föröda årets blomning.
Allra mest tycker de om blomknopparna, men ofta äter de av bladen ända ner till löken och de gör det med sådan iver att lökarna lätt följer med och blir liggande på marken. Mot denna förödelse finns emellertid ett effektivt medel.
Med rådjur som grannar bör man i stället för tulpaner odla narcisser. Det spelar ingen roll om det är så kallade pingst eller påskliljor eller andra arter. Djuren registrerar dem som giftiga och rör dem inte.
En total hägnad är sällan något riktigt bra skydd mot stora gnagare och andra större djur, som snörika vintrar upptäcker att trädgårdar med bl.a. fruktträd och bärbuskar är “laddade” skafferier.
Däremot kan kycklingnät runt buskar och plastspiraler runt trädstammar hindrar i varje fall harar och kaniner från att orsaka barkskador. Men skydden måste ner i jorden och nå så långt upp att djuren vintertid, från t ex en snövall, inte kan sträcka sig över dem.
